Jag är tillbaka.
Eller jag börjar i alla fall komma tillbaka. Det har varit ett tufft år för mig. Mina tankar har snurrat i huvudet – Vem är jag? Vad vill jag göra? Vart är jag på väg?
Jag har separerat. Jag har börjat en ny utbildning. Jag har träffat nya vänner. Jag har skaffat mig en inneboende. Och ett par skor jag aldrig skulle ha köpt för ett år sedan.
Träningen har kommit bort någonstans. Inte helt, jag har ju mina spinningpass som jag måste leda om jag inte officiellt vill ta avstånd. Men jag har inte orkat mer än så. Varit sjuk mycket. Tänkt mycket. Så när jag orkat har jag kört ett pass, vad jag än känt för. Och varje gång har jag upptäckt att det är jätteroligt. Att jag mår bättre, är gladare. Att jag känner samhörighet med mina friskisvänner. Att livet är ganska fint ändå.
Men ändå har träningen inte riktigt kommit igång. Alla nya vanor, nya tankar och nya intryck har lämnat mig för trött för träning. Och jag har förändrats. Förändrat bilden av mig själv, förändrat mig själv. Livet är förändring. Konstant förändring. Ibland är det enda man kan göra att följa med och se var man landar.
Men nu börjar jag landa. Och någonstans vet jag att det finns en sak som inte förändras. Jag måste träna. Jag är beroende av rörelse, av att vara ett med min kropp, av att utmana mig själv. Jag är beroende av Friskis. Av mina motionärer, mina kollegor och mina vänner som finns där.
Så jag börjar lite försiktigt. Idag har jag varit på jympa. Imorgon är det spinning. Vad som händer på torsdag får kroppen avgöra – är det huvudet som bestämmer blir det jympa med gladaste Sara. Men om kroppen inte vill det finns det ju en annan vecka. Jag smyger mig tillbaka på kroppens villkor.
Och varje gång jag tar mig till Friskis upptäcker jag att jag älskar det.
