Löpning

Mamma (som ju är löpfantast!) frågade mig under julfirandet hur jag tänkt på min löpning. Hur ofta ska jag springa? Ska jag springa långt?

Innan har jag bara velat skjuta bort de frågorna, och i stort vill jag nog fortfarande det. Jag vill ha löpningen på en ganska kravlös nivå just nu. Bara gå ut och springa, utan att tänka på hur ofta eller hur fort. Samtidigt så finns de där drömmarna. Den där tanken om att jag vill något mer längre fram. Om att jag inte vill springa 5 kilometer eller ens en mil, utan mycket längre.  Och det kan jag inte nå om jag springer alldeles kravlöst. Då måste det finnas viss kontinuitet och viss planering.

En gång i veckan är för lite – tre gånger i veckan är nog för mycket för mig just nu. Kanske om jag verkligen hittar kärleken till löpningen, så kan jag klara tre gånger i veckan. Just nu är det mest skönt. Inte som cykling som är brinnande roligt. Inte som spinning där jag bara ler hela tiden. Utan bara skönt och kravlöst. Bara lugn och ro i huvudet. Precis det jag behöver..

Så ett litet inbyggt mål finns ändå – två gånger i veckan. Tror jag. När vårterminen kommer igång…

Morgonlöpning

Hej!

Om två timmar ungefär anländer en av mina gamla utbytesstudenter till Sverige, för en veckas besök hemma hos oss. Därför ska jag göra något som jag normalt inte gör – springa på morgonen. Jag har nog bara gjort det en gång tidigare, och jag minns att det var tungt. Samtidigt så tränar jag ju morgonpass varje söndag, även om det är spinning. Fast idag skjuter jag dessutom fram frukosten till efteråt…

Det får helt enkelt bli en test. Det hade inte varit helt dumt att kunna springa på morgonen. Hade jag bara uppskattat det hade kanske planeringen av livet blivit lite lättare.

En riktigt bra julklapp!

Igår var jag hos mamma och firade jul med henne och hennes kille. Mamma och jag tränar ganska lika och delar mycket av vår träning, vilket också gör att det ofta är från det håller jag får presenter relaterade till träning – löpskor och pulsklocka till exempel. Men i år hade jag verkligen inte önskat mig någonting – det har stått still i huvudet. Pappa och Farmor gav mig pengar (vilket är ganska vanligt) men träningsfronten (mammafronten) brukar det ju alltid finnas önskemål. I år var det tomt på önskemål. Trots det hade de båda hittat något träningsrelaterat till mig. Magnus hade köpt mig en bok ”Tour de france är ett jobb” av Marcus Ljungqvist, som jag visserligen inte hört talat om men som fått goda recensioner. Jag ser fram emot att läsa den.

Av mamma fick jag något helt oväntat. Något som jag tänkt lite på, men som jag bara inte kunnat tänka mig att använda mina pengar på just nu – så mycket har jag inte. Ett laktattest hos fitforfight! Eftersom Christian, som gör testen, ska komma och föreläsa för oss spinningledare i vår tänkte jag vänta till efter den föreläsningen att använda det. Dessutom är det bättre för mig att göra det under cykelsäsong, eftersom det är där jag använder cykeln (testet görs med hjälp av Iris) och där jag kan utvecklas mest. Och då bör jag ju vara i hyfsad cykelform innan jag gör testet. Mer om det här senare i vår/sommar!

Löpning och styrkeutmaningar

Snön har äntligen försvunnit från (större delen av) marken, och jag har varit ute på en löprunda igen! Det är solsken ute, och iskallt. I början frös jag lite, men som tur var försvann det. Annars hade det nog blivit en kall runda, eftersom jag växlar löpning och promenad. Det gick bra denna gången också. Inte så jobbigt som var väntat. Någon period mot slutet var jobbigare än de andra, jag känner att benen börjar ta slut då trots att jag bara är ute en halvtimme.

Men jag tar det lugnt. Jag och benen kommer nog att komma överens igen, även om det tar lite tid. Den här gången ska jag se till att komma ut på en löprunda inom rimlig framtid. Om snön bara inte kommer tillbaka…

För övrigt har jag avslutat första veckan i armhävningsprogrammet – och fått första omgången träningsvärk. Inte i armarna utan på sidorna av överkroppen.  Lite värk har jag i magen också, men det är nog efter situpsen. Imorgon avslutar jag min första situpsvecka också. Jag börjar redan fundera på vad jag ska göra när jag klarat mina hundra armhävningar… det är de som är mest motiverande. Jag funderar på någon sorts styrkeutmaning – plankan kanske? Har 3 veckor på mig innan situpsprogrammet tar slut – OM jag klarar 200 då, annars fortsätter jag med två veckor till… Sen finns ju benböjarprogrammet också… Har ni några liknande utmaningar på lager? Hittade den här nu…

God jul bloggen!

Hej alla älskade bloggläsare!

Jag tänkte bara passa på att önska er alla en riktigt fin kväll, med gott sällskap och god mat.

Jag är hos Farmor tillsammans med min pappa och vi har precis varit och hälsat på Farfar på minneslunden. Det luktar revbensspjäll i hela huset, det ligger presenter under granen och katten ligger hoprullad i sängen – allt är som det ska vara.

Ta väl hand om er och god jul!

Situps

Äsch, jag bestämde mig för att jag lika gärna kan sätta igång med situpsprogrammet nu också. Jag orkar iofs lite mindre precis efter armhävningarna, man får ju en del mage av dem också – men nu är jag iaf igång.

123 situps är avklarade (fördelat på fem set).

Armhävningar

Den enda träning jag får är armhävningarna. Det får vara så. Jag har haft besök i måndags, igår kväll jobbade jag och nu är jag på plats hos min farmor. Vi har fortfarande rejält med snö och halka i skåne, vilket är ovanligt. Därför har jag inte direkt haft någon chans att ge mig ut och springa, även om jag är sugen. Jag får göra det efter jul. På juldagen har jag mer tid, då ska jag göra något.

Dessutom hade jag tänkt köra programmet för 200 situps också. Jag är inte lika engagerad i dem, utan egentligen skulle väl plankan eller någon liknande övning fylla mitt syfte bättre, men nu finns det tre program: armhävningar, situps och knäböj. Jag är givetivs sugen på att avsluta alla.

Innan man börjar programmen finns ett test man ska göra. Man ska helt enkelt göra så många som möjligt och sen placera in sig i en grupp beroende på hur många man klarar. På armhävningarna var grupperna efter programmet, och jag hamnade i mellangruppen av de tre som fick börja på vecka 1. Givetvis ville jag inte hamna i den sämsta gruppen på situpsen, så jag kämpade på till 41 situps. När jag sedan gick in på programmet insåg jag att de grupperna inte var konsturerade på samma sätt. Om man kom över 30 stycken fick man gå vidare direkt till vecka 3. Kommit igång har jag däremot inte gjort, var för trött igår och ville göra armhävningar och situps på olika dagar. Jag börjar imorgon

Knäböj får vänta till situp-programmet är klart, förhoppningsvis om fyra veckor – om jag klarar de 200.

Jullov

Hej bloggen!

Mitt jullov har börjat och världen är full av snö. Det är svårt att ta sig fram på alla stigar, så den där löpningen jag hade tänkt utföra lär inte bli gjord. Jag är mer sugen på att åka skidor, men jag har ingen valla så jag misstänker att det inte heller kommer att hända. Det spelar inte så stor roll. En träningstunn vecka här och där är bara bra för kroppen, då finns det gott om tid att fylla på energiförråden och hämta sig, så att jag kan göra ännu bättre ifrån mig nästa vecka. Jag gör andra saker. Leker i snön, läser, träffar vänner, fikar, tittar på film och så vidare.. Det känns som att jag behöver det just nu. En liten chans att återhämta mig från de senaste veckornas hårda pluggande.

Men en liten träningsutmaning har jag satt igång. För ett år sedan ungefär var hundredpushups.com det senaste. Alla skulle köra programmet och klara de hundra armhävningarna. Jag hade inte ork eller lust, och tyckte att all min stakträning på skidorna räckte alldeles utmärkt. Men de senaste veckorna har jag varit lite sugen att kolla på programmet och igår letade jag till slut upp det. Anledningen är väl att jag helt enkelt vill komma upp på tårna när vi gör armhävningar på t.ex. ki boxen. Som läget är nu vågar jag inte riktigt det, även om jag klarar några stycken. Det skulle också vara roligt att kunna göra armhävningsövningarna på cirkelfysen på tå.

Sex veckor långt är programmet, och jag har gjort första omgången idag. Vi får se om jag klarar det här. Det är inte alls viktigt att jag klarar just hundra armhävningar eller att jag gör det på sex veckor. Blir det för tungt så kommer jag hoppa tillbaka en vecka till exempel. I slutet av varannanvecka gör man ett styrketest för att se hur många armhävningar man klarar på en gång (annars kör man i set). Då blir det givetvis rapport!

10 saker om mig…

Jag blev utmanad av Amelie. Så jag ska berätta tio ärliga och sanna saker om mig själv:

*Som barn kunde jag cykla enhjuling…
*…och gå på lina!
*När det ösregnar mycket, går jag gärna ut i regnet.
*Jag har använt schampo två gånger sedan februari 2007. Mitt hår mår bättre än någonsin!
*Jag tycker inte om att åka till stranden, men brukar pliktskyldigt åka dit 1-2 gånger varje sommar.
*Jag dricker mycket te, och nästan inget kaffe.
*Jag föreställer mig gärna att saker runt mig har känslor, och ibland blir jag så fäst vid dem att jag har svårt att använda dem (t.ex. äta dem).
*Som barn hatade jag byxor, och gick nästan alltid runt i klänning.
*Jag tycker inte om någon komedifilm eller komediserie (vänner undantaget).
*Före gymnasiet umgicks jag med både tjejer och killar, men mest tjejer. Sedan hamnade jag i en klass med 31 killar och jag, och blev plötsligt mycket mer bekväm med killar än tjejer. Nu är de flesta av mina vänner killar.

När man gör fel…

I tonåren hade jag väldigt svårt att erkänna mina svagheter. Så fort jag inte visste svaret på en fråga, snubblade i trappan eller sa något dumt knöt sig ångesten i magen på mig. Jag kunde inte låta bli att undra vad andra människor tänkte om mig efter att jag gjort min stora dumhet, och det tog lång tid att komma över en liten sak. Det tog mig ett bra tag att faktiskt komma ur det sättet att tänka, och jag fick jobba länge för det.

I spinningsalen finns ett podie för ledarcykeln. Jag utför stretchen på det och cykeln är i vägen, så jag brukar försöka komma så långt fram som möjligt på varje stretchövning. När jag skulle visa en variant på höftböjaren och ta ett kliv framåt, föll plötsligt foten utanför podiet och jag ramlade framåt (fast jag lyckades dra upp mig ganska fort). Alla skrattade. Inklusive mig själv. Det är verkligen ett bevis på att jag har lyckats utvecklas och lämna någonting som är dåligt bakom mig. För det var inte så farligt. Visst känns det lite pinsamt när man gör något dumt, men skrattar man själv så gör alla andra det – och värre än så behöver det inte vara.

Ledarskapet i sig tvingar mig att utveckla mitt självförtroende ännu mer. Det duger inte att vara blyg eller rädd där framme. Det gäller att vifta stort, prata högt och samtidigt att våga skratta åt sina misstag. Det är faktiskt inte så farligt med små fel, utan bara roligt!